--------

Gu vad jag velat ha en handikappshund, små ärenden är ju det enda som jag utför numera när jag har inriktat mig på internetshopping.
Är det bara jag eller är varenda expedit nuförtiden en surtantshemorojd? Det finns för fan andra jobb ifall man inte kan tvinga upp på smilbanden, vaktmästare på kyrkogård exempelvis.

Update: Aj det bet tag. Jag ber om ursäkt till alla vaktmästare som inte läser min blogg.

käckt

Idag när jag såg Magister Hakuna Matata hade han dragit på sig en blårandig skjorta, typ xs från gina tricots sommarkollektion. Blir alltid översköljd av någon sorts besvikelse när jag väl iaktar honom irl, det är så mycket bättre förvrängt och ihopklippt i mitt stökiga minne. Jämförelsen med verkligheten blir för mycket, av verkligheten. Ibland(alltid) undrar jag om det inte enbart ligger ett sorts medlidande i hans ögon. Han ser nog att det ligger ett djur och gnyr inom mig, jag märker någonting i hans äggvitor med. Det ligger en liten skadad sparv i hans pupiller, det är jag säker på.
Allt jag vill är att dra av honom, nej inte kläderna, hela hans kropp, jag vill bara ha hans själ i min, fylla det i mitt korvskinn, för det hänger så magert mellan hans två fingrar.
Jag tänker på hur han alltid ser mig sitta ensam och lämnad, även ifall jag inte är det, längre. Bara hungrig som fan. Jag ser från hans vy en ensam, bräcklig stackare som sträcker sig efter en penna som hoppat ur handen på henne. Sedan går jag vidare med min överdrivet raka rygg och känner hur tajt och skönt skjortan smiter åt i midjan. Tänk att kunna gå rakt.
Nästa gång ska jag le när våra blickar möts, bara för att. Jag undrar om jag luktade ägg när han trängde sig förbi mig i Onsdas, jag kände hans piké mot håret och ba "nämen!" Jag hoppas han är en galen stalker. Undrar om jag såg så sur och dubbelvikt ut, som jag tror jag gjorde på gruppfotot, jag tvingades in i under travel trippen med klassen. Jag kan inte minnas sist jag var så förstoppad.
Jag fick av en olyckshändelse med honom på bild när jag fotade i kyrka, tänk virvelvind av ansikte som kollar in i kameran på 1 km håll. Han är som en orb, man vet inte att han är där förrän kortet tagits och examinerats. Ja jävlar, han har minst 2 skarpa bilder på mig, jag är säker på att han tog fler. Haha, jag ska nog allt förstora hans suddiga ansikte och skriva ut det i olika vinklar, sätta upp det i rummet, kanske göra ett påslakan och en kylväska,sedan ska jag ta med den på nästa klassutflykt.

suck me dry

Tänk feta konkubiner aka ledsna gamla mammer som blivit lämnade hemma när mannen sitter och käkar pizza på lyftkranen. Dessa boskap livnär sig på allers och fantasier om att bli förförda av någon ung tafatt människa som har en preferen för "mogna päron". Jag skulle kunnat vara en av dom, asså mitt liv är så jävla tråkigt att jag försätter mig i en virvel av possibiliteter att bli insnärjd av magister min ålder+10. Vad fan händer? Hade jag varit någorlunda jag ca 2008 hade han varit tråkig-skrattretande, det måste vara hans randiga konsumpikeér. Ifall jag är allergisk mot något så är det pikeér, de duger inte ens till disktrasa.
Jag försöker förtränga det faktum att jag googlade honom och hittade en del gött, varför vill jag göra det igen? Hans namn får mig att tänka på Hakuna Matata och när jag ser honom i korridorerna skriker alltid något i huvet "fisk på land". Tänk om man kunde stiga in i någons annans kropp, se ut genom de två ögon man annars skulle tittat in i, eller som jag, undvikit. Man skulle inte hört den personens tankar men, här kommer det fyndiga; man skulle sett ifall magister x ögon hoppar lika mycket upp och ner när hans blick fästs på någon annan. Om inte, kan det ju bli kul att spela. Lite spel. Haha googlar man på strul mellan elever och magister(-innor) blir man inte helt överraskad, fy vad kul med klyschor. Vill.