-

Kom iväg idag efter att jag räckt fingret åt mig själv i spegeln, men stod likgiltligt och såg på när bussen körde förbi hållplatsen några meter fram. Av någon anledning oroade jag mig för att någon i bussen såg mig stå där som ett fån, det kändes som om jag stod på ett ben.
När jag gick tillbaka på parkeringen stod en gubbe fryst mitt i en rörelse och glodde på mig med en chockad min. Jag hade svårt att gå de sista metrarna till ytterdörren, armarna kändes som en säkerhetsanordning på en karusell.
I går när jag la mig kändes det som om huvet låg på en mossbeklädd sten, jag låg i mörkret och lyssnade på hur väggarna värpte.
Jag sov till ett idag, jag kan inte minnas sist jag vaknade så frekvent i skam.
Jag skulle sjukanmält mig, jag kunde inte ens ringa, jag gick förbi ma innan jag gick och la mig igen, det kändes som om jag gick rakt igenom henne.
Jag är bara så rädd, jag vet inte ens om jag kan svara ifall telefonen ringer, jag öppnar inte ifall det ringer på dörren, jag slänger mig på golvet huvudstupa ifall dom tittar in genom fönstret.
Ett tag när jag låg och andades i täcker kändes det som om jag var med i hem till gården, jag kan inte ta mig själv på allvar längre. Jag ser hur kuratorn framför mig kommer titta på mig med misströstan, jag är ju bara en naiv tonårsdeppa med hypokondri.