Onsdag

Jag hade planerat så bra, så intensivt. Jag gick upp vad som kändes mitt i natten, skvätte vatten på mig själv och åt lite sågspån, pillade med min fejsrutin och var påklädd och klar, jag var redo. Jag hade inte ens någon ångest, jag noterade att himlen var fin, rosa och vacker av avgaser.
Självklart hittade jag inte busskortet, men jag var lugn, något inom mig ville förstöra för mig själv, trots allt jag gjort för att komma iväg.
Hittade kortfan när jag vände upp och ner på hallen. Började mitt mantra, "jag ska snart gå, jag ska snart gå" jag ska snart gå....Jag kom inte iväg, jag lät alla skräckscenarion ta över, jag lät detet fara vild, jag orkar inte bråka med mig själv mer. Och jag känner mig löjlig, dum, och svag.
Ma ställde sig framför mig där jag satt nersjunken i köket, kanske var det inte meningen men det fanns något trotsigt i hennes röst när hon sa "ska du inte till skolan idag heller? Och varför sitter du så?, inte du med!"
Inte jag med, inte jag med, ja hur vågar jag. Det var inte meningen att jag skulle gråta framför henne, jag ville inte, men jag lät det ske. För jag vill att hon ska se, men hon såg inte. Och nu mår jag illa efter mitt blotteri, hon fick mig att känna mig så liten och patetisk, för vad? Jag visste att hon inte skulle säga att hon vet hur det känns, men jag ville inte ta risken och gick.
Haha, hon frågade ifall jag ville ha sjuts till skolan, till doktorn? Frustrationen bara växer, jag vill skrika det rakt i ansiktet på henne något håller mig tillbaka. Det är verkligt när det är fysiskt, jag låter det vara verkligt, synligt, för jag kan inte visa det på något annat sätt. För *jag måste ju bara rycka upp mig*, varenda jävel lider.
Jag är ledsen att jag inte är lika stark som alla andra neandertalare, jag växte trots allt upp framför datorn på råa denniskorvar.