"Ibland undrar jag vilt om jag inte blivit omprogrammerad. En trojan förmodar jag, har troligtvis funnit sin väg genom en ventil i höger kammare, efter en lång resa från näsborrsmynningen. Vad jag har är ett svagt minne av att jag en gång i tiden varit rätt pigg och kry, som man säger i 60-års åldern.
Jag trodde en tid att jag var den som var bäng i bollen som en gammal proggare skulle uttrycka sig, men har nu figurerat ut att det är samhället och dess modifierade jättebananer.
Antingen får jag införskaffa mig en gasugn och lägga huvudet däri eller, som jag satsar på nu, bli ett med naturen, som ett vårbarn som betraktar vitsipporna där de slokar likt pigor. Ta med ravekasetterna och rycka epileptiskt barfota i skogsdungens smaragdgröna mossar. Med köksmoppen på huvudet, för den svänger så rytmiskt likt armarna på en likgiltig bläckfisk.
Vad det är svårt att som medveten varelse välja en gyllene guldgrusväg, när den inte känns särskilt gyllene längre, utan mer som finishen på en manglad, oputsad trumpet."
Det är det här jag föreställer mig att jag skulle rista ner med min kaligrafispets ifall jag bekantade mig opium en scharlakansröd sensommarafton. Och jag behöver inte ens sträcka mig efter aceton, aceton... Ska det kännas såhär vid klimax?
/fru Matilda leg psykopat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar