Tills dess att jag saknar att vara siamesisk tvilling kan jag ju låtsas hata det och vara lite djup

Jag trodde jag var lite världens mest pessimistiska människa.
Det skulle vara ett under ifall jag inte var det när jag hängt med min skolmate 7 år. Vad är vi? ett gammal golfpar i pensionärsmarklägenhet som inte vågar ta ut skilsmässa för att vi inte vill dö ensamma i våra respiratorer? Är väl egentligen rätt skönt att tvångsförhållandet börjar ebba ut, varför är jag rädd? Jag borde vara glad att slippa plastlakanen, vara glad att jag snart kanske får cykla utan rasslande stödjhul, glad för att jag får använda de stora människornas toasits etc etc. Vara glad.